Monika Utter till minne

Monika är död. Vi i Naturskyddsföreningen Västerbergslagen saknar vår vän och energiska ordförande som haft posten nästan tio år. Under den tiden hann verksamheten bli omfattande och kontakterna med länsförbundet intensiva. Monika drog sig inte för att som styrelsemedlem troget fara på länsträffarna som kunde dra ut på tiden så att hon knappt hann hem till midnatt. Hon deltog i länets vindkraftsutredning och vikarierade ofta för länsordföranden när han var dubbelbokad. Som den lärarinna hon var granskade hon andras protokoll så att stavningen och meningsbyggnaden blev som den skulle.

I kretsen kom hon och jag att samarbeta mycket nära med varandra.  Monika kallade vår telefonkontakt Heta Linjen. Det var uppenbart att Monika inte ansåg sig otillräcklig för något uppdrag. Hon ville gärna ge sig ut på okända vatten och därför drev vi studiecirkel om Agenda 2030, anslöt oss till projektet Gyllbergens skogsrike, blev pilotkrets för Världens längsta blomsteräng och guidade Postkodlotteriets personal i bekämpning av jättebalsaminer. Vi ställde upp som volontärer när Naturskyddsföreningen hade riksmöte i Mora, undervisade nysvenskar om allemansrätten och så vidare. ”Nu har vi gjort det !” var hennes stående replik när hon släppte av mig efter något utfört uppdrag. Hon var i sanning handlingskraftig. Som mest satt hon i sex föreningsstyrelser.

Förutom engagemanget i Naturskyddsföreningen var Monika aktiv politiker för Miljöpartiet och hade förtroendeuppdrag där. I Naturskyddsföreningen var hon politiskt obunden för att bidra till att alla skulle inse naturens grundläggande betydelse för människan och i Miljöpartiet försökte hon politiskt visa hur man då kan gå till väga. Kunskap samlade hon från båda.

Hennes collie Nisse borgade för att motionen sköttes och fiolspelet höll henne på gott humör.

Monika sa vid något tillfälle att hon inte räknade med att få ett långt liv. Fem år efter maken Örjans död insjuknade hon häftigt i svårartad hjärntumör. Till mig sa hon då att hon tänkte vara modig och tvärtemot sin vana fann hon sig i att bli omhändertagen.  Mot slutet sa hon att vårdpersonalen vallade in henne till sängen så de visste var de hade henne. Sjukrummet var vackert inrett av hennes döttrar som sannerligen gav järnet i sitt stöd under sjukdomstiden. Högsta beröm och tack till Monika och till döttrarna Marianne och MarjaLisa!

Man talar ibland om livets mening som att göra skillnad för världen i positiv riktning. Det försökte Monika verkligen göra och hon var bra på det! Man blir glad när en begåvad människa även vill göra gott!

Monika blev 74 år.

Gunilla Lundborg
Naturskyddsföreningen Västerbergslagen